2010/09/18

Tim Walker och Bodil Malmsten

Ibland känns det som att text berör mig mer än fotografi. Jag tänker på när jag satt i mitt kök, solen sken in och jag började skriva små korta finurliga texter, och kunde inte sluta. Jag kommer ihåg hur jag kände mig glad, upprymd, ivrig och lycklig och hade ingen aning om var jag skulle göra av all min energi som fullkomligt exploderade över mig, där jag satt och glömde bort att äta min frukost, i mitt kök.

Jag blir glad av det minnet. På samma sätt kan jag få detta lyckosrus och kreativitetsinferno när jag tittar på fotografi som inspirerar mig på ett alldeles speciellt sätt. Fotografi som är så bra att jag inte riktigt kan uttrycka mig på ett sätt som skulle förklara hur det påverkar mig på bästa rättfärdiga vis. Tim Walker är ett sådant exempel. Jag behöver bara känna hans tunga bok "Pictures" mot min hud för att känna det uns av lycka jag behöver, inse att det fortfarande finns hopp om det mesta.
I textväg fungerar Bodil Malmsten som samma elixir. "Kom och hälsa på mig om tusen år" får mig att vilja skriva, fundera, fotografera - vad som helst, bara jag får ut det som jag vill att alla andra ska få veta, allt det där som är för viktigt för att inte sägas.

När jag får dessa infall drabbas jag också av en extrem känsla att jag måste berätta för alla som står mig nära hur mycket jag tycker om dem, och hur bra de är. Jag ser inga gränser, inga förhinder, inga problem, inga mil. Fångad i en bubbla av kaffe och solsken skiter jag i att det regnar, i de två giganthöghusen som byggs med bravur utanför mitt fönster, som för länge sedan passerat min lägenhet på 8e våningen, som lämnar betong, byggmaterial och byggarbetare till mitt öga, istället för stadshustornet, kyrkan, kaknästornet och stockholms upplysta fönster. Jag skiter i allt vad silverfiskar heter, i disk, räkningar och mina misslyckade avocado och solrosplanteringsförsök.......

Tills jag plötsligt är tillbaka igen, ur mitt tillstånd som jag inte kan sätt namnet på vad det är. Hör regnet, ser hur mina döda solrosor lider i kaoset ute. Ser hur en container farligt nästa mitt fönster får hjälp av lyftkranen att svinga sig upp på bygget, och långsamt kommer allt tillbaka till mig.

Men, kanske med vetskapen om att nästa lyckosrustillstånd vaddetnuär nog inte är så långt borta ändå.

4 comments:

Per Holst said...

Jag älskar min rödvinspoet. Vackert kära du!

per said...

Linnéa...
tårarna rinner...
av stolthet....
/pappa

Emma-Lina said...

Kärlek, kärlek, kärlek! Fantastiska du vad jag saknar dig just precis nu.

Sara Pettersson said...

Vackert..
Jag är också stolt!
/Syster